Aisha är 11 år och bor i en förort någonstans i Sverige. Hennes storebror har gått med i ett gäng och är ute hela kvällarna.

En natt händer det som Aisha varit så rädd för – storebror kommer inte hem och ingen vet vart han tagit vägen. Polisen kopplas in, men inte heller de har någon aning om vart han tagit vägen. Mamma sjunker djupare i sina tårar och pappa stirrar ut genom fönstret. För Aisha faller allt. Oron och ovissheten känner inga gränser, rädslan gör det svårt att andas. Var är han? Vad är det som har hänt?  Varför gör ingen något?! Föräldrarna sitter apatiskt och gråter. Polisen säger att de ska vänta. Från skolan är det tyst. I takt med att desperationen växer fattar Aisha ett ödesdigert beslut. Om ingen annan har kraft att försöka hitta brodern och ta reda på vad som hänt får hon göra det själv. Det blir början på en resa som tar Aisha rakt in i en verklighet som krampaktigt håller ett grepp om hennes bror…

Manus: Emma Broström |Regissör: Robert Jelinek |Ljusdesign: Lina Benneth |Ljud: Fredrik Söderberg |Scenografi/Kostym: Caroline Romare

Målgrupp: Åk 4-7

Cut the Cuts är ett unikt projekt om genus och mänskliga rättigheter.  Story telling och teater användes som verktyg för förändring. Massajfolket har en lång tradition av muntligt berättande. En sommarnatt sitter några massajer och svenskar runt en öppen eld. Det är bäcksvart och nattens ljud omger lägerplatsen. Massajerna berättar historier varav några av kvinnornas bär mörka undertoner. En handlar om en dotter som ber sin pappa att slippa bli bortgift. En annan handlar om en flicka som aldrig blir vuxen eftersom hon inte blivit skuren. En tredje om en kvinna som plågas varje gång hon har sex. Historier om könsstympning och tvångsgifte. Men också om mod, kamp, stolthet och en känsla av att befinna sig vid en ”tipping point”. En brytningstid där rätten att få äga sin kropp, rätten till utbildning och viljan att arbeta för förändring står i centrum.

”Cut the Cuts” är en teaterföreställning, baserad på verkliga historier om och av unga kvinnor från Masai Mara och Nairok (Kenya). Berättelser varvas med musik, rörelse och mycket humor. Skådespelarna var tre unga massajkvinnor som arbetar för jämlikhet, utbildning och rätten att forma sina egna liv. Vi är övertygade om att deras stärkande skildringar om mod och att våga stå upp har inspirerat och skapat förebilder för andra. Inte minst skolungdomar i Sverige.
Föreställningen turnerade framförallt i Kenya men spelade i Sverige under våren 2017. Till föreställningen kunde man boka workshop som leddes av ensemblen och en svensk dramapedagog. Vi spelade föreställningen i klassrum, fritidsgårdar, kyrkor, gymnastiksalar och på teatrar runt om i landet.

Målgrupp: Högstadiet och Gymnasiet

Manus: Emma Janke, Diana Daido och Zipphora Sawaina | Regissör: Robert Jelinek

Trots att Stoneface och Duckface träffas nästan varje dag känner de inte varandra. Klassen är uppdelad mellan de som är något och de som inte finns. Stoneface tillhör det tuffa gänget men känner sig innerst inne rädd och osäker. Han vill inte alltid göra allt det där som krävs för att vara någon! Duckface tillhör inte det tuffa gänget. Hon vill inte vara vuxen på låtsas. Hon vill inte ha de där brösten som sväller innanför hennes kläder. Och hon vill absolut inte bli som sin mamma!
Puberteten känns som ett slag i magen. Föräldrarna är konstiga. Kroppen känns främmande och livet är skrämmande. Det är bara i dataspelets värld de kan känna sig trygga, ha kontroll och själva forma sina öden!

Stoneface/Duckface handlar om att söka efter sin identitet, om pubertetens konsekvenser, känslan av att stå utanför och rädslan över att bli avslöjad! Varför är det så viktigt att passa in när alla egentligen är olika?  Manuset är skrivet av Emma Broström med en mängd hyllade och prisbelönta pjäser på sin meritlista.

Målgrupp: Mellanstadiet

Manus: Emma Broström | Regissör: Robert Jelinek | Scenografi/kostym; Caroline Romare | Ljus: Lina Benneth | Kompositioner, ljud: Fredrik Söderberg | Animationer: Camilla Lindén

Mobilen ringer, för första gången på väldigt länge hör ankarbarnet Jasmin sina föräldrars röster. En resa mellan hopp och förtvivlan tycks äntligen vara till ända. Tiden för den efterlängtade återföreningen är här. Så blev det då ett lyckligt slut… Eller?

Under 1 år arbetade författarna Johan Bössman och Judit Benedek med research och manusskrivande. Via referensgrupper (ungdomsgrupper i Stockholms län), organisationer, artiklar, böcker, media, mm inhämtades material.

Ankarbarnet är trots sitt allvarliga tema, en föreställning som blandar teater, mim och dans med nyskriven livemusik. Den rymmer det känslofyllda såväl som det humoristiska och gripande. I direkt anslutning gav skådespelarna ett interaktivt seminarium som tagits fram tillsammans med Migrationsverket.

Målgrupp: Högstadiet, gymnasiet

Manus: Johan Bössman, Judit Benedek | Regissör: Judit Benedek | Scenografi/kostym: Caroline Romare

Föreställningen var ett samarbete mellan Qendra Multimedia (Kosovo), Staatstheater Wiesbaden (Tyskland), The Scottish Youth Theatre (Skottland) och Teater De Vill (Sverige). Samarbetet var unikt på många sätt då respektive land har olika tankesätt kring integration, utanförskap, diskriminering och rasism. Peer Gynt from Kosovo bygger på en ung mans berättelse om sitt liv. Dramatikern, Jeton Neziraj, skapar en blandform där verkliga händelser korsbefruktas med Ibsens Peer Gynt. På så sätt skapar han en helt ny berättelse med en ny Peer Gynt. Denna gång kommer han ifrån Kosovo.

Samarbetet mellan grupperna var unikt och det första i sitt slag länderna emellan. För Teater De Vill var projektet nyskapande då gruppen för första gången gav sig in i ett omfattande EU-projekt med ett flertal inblandade intressenter. Peer Gynt from Kosovo ville med teater som medel sätta ljus på integration, utanförskap och ”osynliga gränser”. Tillsammans ville grupperna undersöka de faktorer som gör att unga människor från fattiga förhållanden riskerar att hamna i utanförskap eller kriminalitet.

Målgrupp: Från årskurs 9 och uppåt

Manus: Jeton Neziraj | Regi: Robert Jelinek | Dramaturgi: Stefan Schletter | Scenografi & kostym: Jelena Miletic | Visuella effekter: Zymryte Hoxhaj

Lust, drömmar, brinnande engagemang, tvivel, bekräftelsebehov och desperat sökande efter starkströmmen. En teater om teater.

Tre skådespelare har kommit till skolan för att spela en temabaserad ungdomspjäs med höga ambitioner. Nu är det skarpt läge. För första gången ska de rigga upp och spela föreställningen på turné inför skolelever. Autodidakten som brinner för pjäsens tema kan knappt bärga sig av lustfylld förväntan. Den nyutexaminerade med drömmar om större sammanhang brottas med sitt motstånd och vill repetera scener och justera in i det sista. Den rullstolsburne som gör skådespelardebut håller på att sprängas av nervositet och tvivel på sin förmåga. Pjäsen ”Naken”, som de snart ska spela, väjer inte för något. Den är vad den heter och handlar om att passa in, kroppsfixering, kåthet, vänskap och rädsla för döden. Parallellt med att scenografi riggas, ljus monteras, ljud och filmprojektioner testas uppstår en rad dråpliga förvecklingar. Att det inom ensemblen dessutom finns misstro och en dold agenda förenklar inte situationen. Klockan tickar obönhörligt mot publikinsläpp…

Målgrupp: Högstadiet och gymnasiet

Manus: Johan Bössman, Robert Jelinek | Regi, musik: Johan Bössman | Koreografi: Therese Carlsson | Ljus: Tove Österlund | Ljud: Johan Cederberg, Victor Holmberg | Scenografi/kostym: Jenny Linhart

Fjärilar i magen. Ögon som glittrar. Hjärtan som brinner. Flämtande lågor och djupa frågor.  Ofokuserade tankar. Våta fantasier. Blossande röd. Drabbad och spröd. Klumpar i halsen. Skärande smärta. Pirrande farligt. Blödande sår och bultande underbart. Teater De Vill ger en nyskriven pjäs, om och för ungdomar, på temat… KÄRLEK   

”En lektion i kärlek” är en sprakande performanceföreställning som blandar teater, dans, sång och musik och ger under en dryg timme röst åt kärlekens olika språk. Det är lekfullt, lustfyllt och vansinnigt roligt. Men också allvar, eftertanke och skratt som sätts i halsen. Föreställningen ger kropp åt de förälskade, de otrogna, de lyckliga, de svikna, de funktionsnedsatta, de kåta, de rädda, de arga, de ensamma, de olyckliga, de som vill göra slut och de som vill bli ihop, föräldrarna som försöker ge råd, de som vill komma ut och många fler.  

Teater De Vills unika samarbete med Neurologiskt Handikappades Riksförbund fortsätter. Publiken mötte en integrerad ensemble bestående av skådespelare med och utan funktionsnedsättningar. Rädsla, fördomar och negativa attityder bekämpas bäst i mötet med det som skrämmer och känns annorlunda. Till föreställningen fanns ett uppföljningsmaterial för fortsatt arbete och fördjupning av pjäsens tema.  

Manus, regi, musik: Johan Bössman | Koreografi: Johan Bössman, Therese Carlsson | Ljus: Charlotta Halleröd | Ljud: Johan Cederberg | Scenografi/Kostym: Janny Linhart

Klara och Tiger på äventyr – en pjäs om fantasi, mod och vänskap

En tjock dimma har svept in och alla flygplan tvingas stanna på marken. På flygplatsen sitter Klara med sin tygtiger och väntar. Klaras mamma, som inte hade tid att vänta, skyndar till jobbet och lämnar Klara och Tiger ensamma. Spänningen inför resan till pappa och lillasyster har bytts ut mot långtråkig leda. Då plötsligt, när inga vuxna finns i närheten, får Tiger liv…

Det visar sig att Tiger är flygrädd och inte alls vill flyga iväg till någon dum pappa och lillasyster. Tänk om han blir kvarlämnad där? Klara tröstar och tillsammans börjar de utforska världen runt omkring. Tiger vill resa bortom djungelträd, höga berg och stora sjöar. Till Tigerland! Sagt och gjort, Klara blir kapten och Tiger pilot. Tornet ger klartecken och tillsammans ger de sig iväg på ett hisnande äventyr. Av misstag hamnar de på Nordpolen eller är det kanske Sydpolen? Efter mycket om och men når de till slut djungeln. De tvingas simma över världens farligaste sjö, Chokladsjön. Väl framme på andra sidan, när gryningsljuset slår mot ansiktet så… där är de… Tigrarna! Tiger strålar av glädje över att få träffa sina släktingar. Då slår det Klara: kanske har äventyret något med hennes egen situation att göra…

Målgrupp: 5-9 år

Manus, Regi: Robert Jelinek | Ljus: Ida Andersson | Ljud: Johan Cederberg, Victor Holmberg | Scenografi, kostym: Jenny Linhart

Plötsligt slits dörren till lärarnas arbetsrum upp. In rusar Anna. Utifrån hörs ljuden från 9:ornas bekymmerslösa skolfest. Musiken pumpar, skratt, skrik och skrän. Anna blockerar dörren med en stol för att hindra eventuella förföljare. Under flera år har hon varit den utsatta. Den som alla ger sig på. Den som är annorlunda och konstig. Mentorn Torgny, som är nära bristningsgränsen, lyckas ta sig in i rummet för några minuters andhämtning. Han är pressad. Hur kunde det bli så här? Elever som inte lyssnar, svarar spydigt, säger ”vet inte”, himlar med ögonen och skrattar bakom ryggen. Hur ska man kunna vara en bra lärare när man får ägna all tid åt att motivera och förklara varför eleverna ska lära sig saker? Anna ertappas på förbjudet område. Här får elever absolut inte vara. Här måste skolans personal få känna sig trygg. Efter en stunds konfrontation upptäcker Torgny att Anna får fruktansvärda sms. Meddelandena spåras till klasskompisen Peder, som utåt sett betraktas som den ”vanlige killen”. Duktig i skolan, trevlig när det behövs, humoristisk och kreativ. Ibland mogen, ibland barnslig.  I lärarnas ögon en bra och okomplicerad elev. Detta är starten för ett drama där verkligheten blottläggs. Det visar sig att Peder och Anna varit nära vänner som små. Publiken får i tillbakablickar möta de båda som lekfulla 5-åringar, maskeradutklädda 7-åringar, solbadande 10-åringar, showdansande 11-år ingar, födelsedagsfirande 12-åringar och som vänner och fiender på högstadiet.  Kvällen ändar i en uppgörelse där offer och gärningsmän visar sina rätta ansikten.

Målgrupp: 13-20 år

Manus: Johan Bössman, Robert Jelinek i samarbete med Friends | Regi: Johan Bössman | Scenografi och Kostym: Jenny Linhart | Ljus: Charlotta Halleröd | Musik: Victor Holmberg, Johan Cederberg

”Vapenhuset” togs fram i samarbete med antimobbningsorganisationen Friends.

Dostojevskijs monolog ”Anteckningar från ett källarhål” ska sättas upp av den världsberömde regissören Boris Vall De Mar. Tre skådespelare har kallats till en sista audition. Då den tredje framför sin text – med kraft som om det gällde liv och död – blottläggs hans fruktansvärda hemlighet. Mikael är en ”ving- och svansbärare” ett ”djävulsbarn”. Den enda som inte reagerar med skräckslagen avsmak är regissören som överväldigats av Mikaels framträdande. Trots att händelsen utspelar sig i en tid då det inte görs skillnad på ”handikappad” och ”normal” konstaterar producenten att publiken inte är mogen. Mikael skickas till ett TV-program som genomför extreme make-overs. I direktsändning blottläggs Mikaels förflutna och jakten efter ett liv. ”Precis som alla andra” börjar.

Vad är ”normalt” och inte ”normalt”? Människan är snabb på att kategorisera och döma andra. Har vi ett behov av att sätta människor i olika fack? Och i så fall – varför? Är vi rädda för det som är annorlunda? Men är vi egentligen så olika? Om samhället skulle komma så långt att allt är integrerat och tillgängligt för alla skulle våra fördomar försvinna då?

Manus: Johan Bössman, Robert Jelinek | Regi: Alejandro Vivanco

Lauras stora dröm är att bli cirkusartist, få flyga högt ovanför allas huvuden och bli den som alla äntligen ser. Hård träning ska få henne att nå sina mål! Men då måste hon sluta växa! Sluta gå upp i vikt! Laura är yngst. Trots det har hon sedan länge tagit på sig den svåra uppgiften att hålla ihop sin familj. Samtidigt är Laura på väg in i puberteten. På väg in i den vuxenvärld som ter sig allt mer skrämmande…

Teater De Vill har i samarbete med Stockholms centrum för ätstörningar och Anorexi Bulimi Kontakt tagit fram ett utbildningskompendium. Med hjälp av det kunde lärare, elever och andra grupper förbereda sig innan de såg pjäsen och efteråt fördjupa sig i de frågor som pjäsen hade väckt, med diskussioner och andra övningar. Målet var ökad kunskap för att förebygga problemen, information om vart man vänder sig för att få hjälp, och hur man som kamrat/närstående kan stötta den som blivit sjuk.

Manus: Jeanna Bagger Jörgensen | Regi: Robert Jelinek

En intensiv monolog om utanförskap, sökande efter gemenskap och social förankring. En dagsaktuell skildring av en hemlös främlings sista natt.

Natten före skogarna berättar om en främlings kamp för sin egen existens i den stora staden. En kall och regnig natt möter vi en man som desperat jagar efter ett rum att sova i eller någon att prata med. I fickan ligger pengar för två koppar kaffe. De han möter har svarat med bortvända blickar.

Vi har sett honom rota i papperskorgar eller sitta på en bänk i tunnelbanan pratande med sig själv. Han har blivit som en installation av utanförskap. Ett bekant inslag i stadsbilden. Han är en av de där som ibland försvinner och ingen saknar. Vi har gett honom en scen. Förbered er på en riktig utmaning!

Pjäsen låter främlingen tala och uppenbara sig som en människa med humor, integritet, drömmar och stolthet. Men också med sår, inre stridigheter och tillkortakommanden.

Manus: M B Koltés | Regi: Alejandro Vivanco | Ljus: Magnus Kjellberg

En perverterad komedi som hänsynslöst tvingar åskådaren till insikt. Eruptiva dansmoment ackompanjeras av svart industrirock. Språket är rått och pjäsen blottar ett våld som går ut på att skada både fysiskt och psykiskt. Ett drama fyllt av lust, åtrå, våld men också förhoppningar. Vi följer två mäns och två kvinnors liv. Under ytan pockar något mörkt och farligt som plötsligt oväntat exploderar…

Manus: David Mamet | Regi: Alejandro Vivanco

Bent är en gripande berättelse om överlevnad och kärlek i en omänsklig tillvaro. Max, som tidigare levt utan tanke på morgondagen, tvingas pga. av sin homosexualitet att fly. Efter två års flykt fängslas han och förs till fånglägret Dachau. I lägret träffar han Horst och inleder en vänskap som snart växer till passionerad kärlek.

Manus: Martin Sheman | Regi: Alejandro Vivanco | Koreograf: Nathalie Ruiz | Ljus: Magnus Kjellberg

Den Milda är en berättelse som pendlar mellan det fantastiska och det realistiska. I huvudrollen såg vi Tomas Bolme som spelade en man, vars fru några timmar tidigare begått självmord. Han söker samla sina tankar och förstå vad som hänt. Hustrun, som endast var 15 år, förkortade livet genom att kasta sig ut genom ett fönster. I sitt försök att rentvå sig själv hamnar mannen ständigt i känslomässiga och logiska motsättningar. Slutligen uppenbarar sig sanningen och man inser att skulden inte bara är hans.

Pjäsens paralleller till verkligheten är obehagligt slående. Det finns en dynamik i texten som ger plats för mannens djupa känsloliv men också för hans känslokalla råhet. Den blottar manlig råhet som man möter på skolgårdar, i tidningar och TV. En råhet som i vår tid tar sig uttryck i gruppvåldtäkter, kränkande attityder mot tjejer och endimensionella förenklade mansideal.

Manus: Fjodor Dostojevskij | Regi: Alejandro Vivanco | Ljus: Magnus Kjellberg | Scenografi: Leo

I ett fattigt och drabbat land vaknar en man ensam i ett hotellrum. Han är utrikeskorrespondent på uppdrag att filma revolutionärernas försök att överta landet. Svettig och darrande kryper han till badrummet i ett febrigt tillstånd vars toppar kastar honom in i en värd av hallucinationer…

Manus: Wallace Shawn | Regi: Alejandro Vivanco